Riksmöte i Falun / MD 101 Convention in Falun

Det har inte gått att arrangera fysiska Riksmöten de senaste två åren på grund av Pandemin, så det var med glädje vi noterade att det äntligen skulle bli ett Riksmöte igen och denna gången i Falun. Dock var det inte helt klart att vi skulle kunna delta, men till slut visade det sig att Riksmötet låg precis mellan två behandling och resan blev av.

Det är ganska långt att köra mellan Vellinge och Falun, närmare bestämt 75 mil, så fram och tillbaks körde vi 150 mil som tog 9 1/2 timme enkel väg att köra inklusive pauser. Lyckligtvis har vi nyligen köpt en ny bil, hybrid med automatväxel och säten som en skön fåtölj.

Riksmötet var uppdelat på två dagar och så även Guvernörsrådsmötet. På Riksmötet arrangerades många väldigt bra Seminarier, varav jag deltog hela tiden i Övergrep på nätet, Vad kan Lions göra? Pelle Wecksell – Polis som arbetat med att motverka sexuella övergrepp på barn på nätet (det är ofattbart hur omfattande detta är), Samt David Evangelistas (från Special Olympics) långa föredrag som jag verkligen tog till mitt hjärta. Flera av de andra seminarierna hade jag hört tidigare, för nu har jag varit med i Lions i 36 år och min kära hustru har varit Lions i 32 år.

Både Get to Gether och Gala Dinner arrangerades i det nedlagda regementets gamla matsal och det var inte utan att man fick en nostalgitripp bak till min tid i det militära. Här förekom mycket underhållning och dans och vi hade trevliga bordsgrannar båda kvällarna oh det blev mycket prat mellan de goda anrättningarna.

Jag glade mig mycket över att få träffa så många vänner, både gamla och nyvunna vänner och vi hade mycket att prata om. Tiden bara flöt fram och rätt som det var, så var det tid att köra hem till Vellinge igen efter att vi lovat varandra att snart träffas igen.

Min kära hustru Past District Governor Eva Persson har under många år nu varit ansvarig för More Women in Lions och numera även för New Voices på Europanivå. Vid Guvernörrådsmötet valdes hon nu även till Sveriges ansvarige för New Voices och sedan vi kommit hem igen har telefonen gått varm för att rekrytera många nya röster i Sverige.

Avslutningsvis vill jag säga, att trots att det var så långt att köra, långa förhandlingsdagar och sena kvällar, så gläds jag ofantligt över att åter kunna vara med i dessa sammanhang.

It has not been possible to arrange Conventions in the way we are used to in the last two years due to the Pandemic, so it was with pleasure that we noted that there would finally be a Convention again and this time in Falun. However, it was not entirely clear that we would be able to participate, but in the end it turned out that the Conventions was exactly between two treatments so we could go there.

It is quite a long drive between Vellinge and Falun, more precisely 750 km, so back and forth we drove 1500 km which took 9 1/2 hours one way to drive including pauses. Fortunately, we have recently bought a new car, hybrid with automatic transmission and seats as a comfortable armchair.

The Convention was divided into two days and so was the Governors' Council meeting. At the Convention, many very good Seminars were arranged, of which I participated all the time in Online Abuse, What Can Lions Do? Pelle Wecksell - Police who worked to counteract sexual abuse of children online (it is inconceivable how extensive this is), as well as David Evangelista's (from Special Olympics) long lectures that I really took to my heart. I had heard several of the other seminars before, because now I have been a Lion for 36 years and my dear wife has been a Lion for 32 years.

Both Get to Gether and Gala Dinner were arranged in the regiment’s old dining hall and it was not without getting a nostalgia trip back to my time in the military. There was a lot of entertainment and dancing and we had nice table neighbors both evenings and there was a lot to talk about between the good dishes. I was very happy to meet so many friends, both old and new friends and we had really a lot to talk about. Time just flowed away and suddenly it was time to drive home to Vellinge again after we promised each other to meet again soon.

My dear wife Past District Governor Eva Persson has for many years now been responsible for More Women in Lions and now also for New Voices at European level. At the Governors’ Council meeting, she was now also elected Sweden’s responsible for New Voices and since we returned home, the phone has gone red to recruit many New Voices in Sweden.

In conclusion, I would like to say that despite the fact that it was so far to drive, long negotiation days and late evenings, I am immensely happy to be able to be part of these contexts again.

7 fyrtorn / 7 lighthouses

Idag läste jag en intressant artikel kring operasångaren Rickard Söderberg. Han har haft en lång kris som han kommit över och har satt upp 7 fyrtorn som hjälpt honom att åter komma på kurs i sitt liv igen. De 7 fyrtornen tycker jag att kan passa in på de flesta människor och man behöver inte ha genomgått något kris för att kunna anamma dem. Här kommer de.

1. Stillhet. Vila och sov ordentligt för återhämtning. Var närvarande i nuet och dra ner på användandet av sociala media.
2. Musiken. Lyssna till den musik du tycker om. Det skänker frid och harmoni.
3. Snällhet. Var vänlig mot dina medmänniskor, men också mot dig själv. Sluta kritisera dig själv.
4. Förlåtelse. Förlåt dem som gjort dig orätt så slipper du känna agg, ilska och bitterhet. Bemöt hat med kärlek och förlåt även dig själv.
5. Närvaro. Accetptera situationen som den är, sluta oroa dig för framtiden och fokusera på det positiva.
6. Generositet. Jobba mot ditt eget ego. Ju mer vi ger, desto mer får vi. Ju mer vi gläds med andra, desto lyckligare blir vi själva. Var generös mot dig själv med tid vila och beröm.
7. Tacksamhet. Försök vara tacksam över allt du redan har. Möjlighet att studera och att arbeta. Vänner och familj. Luft att andas, vatten att dricka, mark att stå på och en blå himmel att blicka upp emot.Möjlighet att säga ja och frihet att kunna säga nej.

Tack Rickard för att du bekräftar de tankar jag själv har.

Today I read an interesting article about opera singer Rickard Söderberg. He has had a long crisis that he has overcome and has set up 7 lighthouses that helped him get back on track in his life again. I think the 7 lighthouses can fit most people and you do not have to have gone through any crisis to be able to embrace them. Here they come.

1. Silence. Rest and sleep properly for recovery. Be present in the moment and reduce the use of social media.
2. The music. Listen to the music you like. It gives peace and harmony.
3. Kindness. Be kind to your fellow human beings, but also to yourself. Stop criticizing yourself.
4. Forgiveness. Forgive those who have wronged you so you do not feel resentment, anger and bitterness. Treat hatred with love and forgive yourself too.
5. Presence. Accept the situation as it is, stop worrying about the future and focus on the positive.
6. Generosity. Work towards your own ego. The more we give, the more we receive. The more we rejoice with others, the happier we become ourselves. Be generous to yourself with time to rest and praise.
7. Gratitude. Try to be grateful for everything you already have. Opportunity to study and work. Friends and family. Air to breathe, water to drink, ground to stand on and a blue sky to look up to. Opportunity to say yes and freedom to say no.

Thank you Rickard for confirming my own thoughts.

Lång semester / Long vacation

Hur många gånger har man inte hört att pensionärer alltid har semester eftersom de inte längre arbetar, vilket knappast kan vara mera fel för jag vet mig knappast ha arbetat så mycket i mitt liv som efter att jag pensionerade mig. Eller så sägs det att pensionärer aldrig får semester vilket naturligtvis är lika fel eftersom vi kan välja om vi vill leva på det ena eller på det andra sättet. Valet är ditt eget, eller?

Idag ska jag skriva om min semester.

När jag för ett och ett halvt år sedan drabbades av en mina sjukdomar slutade semesterlivet för mig. Tiden därefter har bestått av en enda räcka av operationer och cellgiftsbehandlingar och så sent som idag har jag varit på sjukhuset för en ny 14 dagars behandling.

Men nu till det verkligen positiva. Under resans gång, som jag kallade för ett maratonlopp i en av mina första bloggar om min sjukdomsbild, har verkligen varit ett maratonlopp. Men jag tycker mig se målsnöret även om det är långt dit ännu.

De cancermarkörer jag hade i blodet för 7 månader sedan var 670. För fyra månader sedan var de nere i 230 och för en månad sedan bara 35. Oj vad glad jag blev och röntgenbilderna visade att den ena av mina cancersjukdomar nu var borta helt och i den andra cancersjukdomen har mina tumörer minskat med ca 50 %.

Så min läkare sa till mig att ”nu får du en lång semester Kenneth, inga behandlingar förrän i september månad igen eftersom din kropp har svarat så bra på behandlingarna, så du är värd en lång skön semester”.

Både Eva och jag har tagit båda våra Covid-19 sprutor och det har gått 2 veckor sedan den andra sprutan, så nu tänker vi börja träffa våra barn och barnbarn igen. Dock med försiktighet för viruset finns fortfarande kvar i samhället.

Små saker som man tidigare tog för givet blir idag underbara upplevelser. Bara att lyssna till koltrastens sång från det högsta av våra träd i trädgården gör mig glad och jag försöker härma den med mina visslingar men kommer aldrig att få veta om den förstod mig. Varje dag tittar jag över alla buskar och blommor för att se vad naturen gjort för underverk sedan dagen innan. Och jag får inte glömma att berätta hur gott kaffet är på terrassen tillsammans med min underbara livskamrat Eva.

Så nu ska Kenneth ut på en lång semester och bara njuta av livet.

How many times have you not heard that retired people always are on holiday because they no longer work, which can hardly be more wrong because I know I have hardly worked as much in my life as after I retired. Or it is said that retired people never get a holiday, which of course is just as wrong because we can choose whether we want to live in one way or the other. The choice is your own, right?

Today I will write about my holiday.

When I suffered from one of my illnesses a year and a half ago, my holiday life ended for me. The time since has consisted of a single series of surgeries and chemotherapy treatments and as recently as today I have been in the hospital for a new 14 days of treatment.

But now to the really positive. During the journey, which I called a marathon in one of my first blogs about my illness, has really been a marathon. But I feel like the goal line is getting closer even though it is still a long way to run.

The cancer markers I had in my blood 7 months ago were 670. Four months ago they were down to 230 and a month ago only 35. Oh how happy I was and the X-rays showed that one of my cancers was now completely gone and in the other cancer, my tumors have decreased by about 50%.

So my doctor told me that "now you get a long holiday Kenneth, no treatments until the month of September again because your body has responded so well to the treatments, so you are worth a long nice holiday".

Both Eva and I have taken both of our Covid-19 jabs and it now 2 weeks since the second jab, so now we plan to start meeting our children and grandchildren again. However, with caution for the virus still remains in society.

Little things that were previously taken for granted today become wonderful experiences. Just listening to the song of the blackbird from the highest of our trees in the garden makes me happy and I try to imitate it with my whistles but will never know if it understood me. Every day I look over all the bushes and flowers to see what wonder nature has done since the day before. And I must not forget to tell you how good the coffee tasts on the terrace with my wonderful life partner Eva.

So now Kenneth is going on a long vacation and just enjoying life.

Att vara tacksam / To be greatful

När jag idag reflekterar efter en lång tids frånvaro, så tänkte jag att jag kan inte bara belasta er med min sjukdomsbild utan vill ge er en liten bild av allt det vackra och underbara jag fått uppleva under mina dryga 77 år.

Jag kastades ut i yrkeslivet redan som 15 åring och har arbetat hela tiden även under mina många års studier, så det innebär 62 år i arbetslivet, eftersom jag fortfarande arbetar både med företaget Persson Idé & Kommunikation samt är God man respektive Förvaltare för ett antal människor som av olika anledningar behöver hjälp att klara sig här i livet.

Dessa 62 år har gett mig många oförglömliga minnen. Ett av många är när jag som skeppsklarerare var ombord på ett fartyg som den dagen hissade DDR´s flagga, samma år som jag började arbeta. Andra minnen är när jag efter stora besvär skuldsanerat personer med stora skulder.

Men det tog inte lång tid förrän jag träffade Eva och vi har nu varit tillsammans sedan sommaren 1962 och om skulle jag räkna upp alla ljusa minnen så hade det blivit en tegelstensroman, så mycket varmt och fint finns det att minnas med Eva.

Bland de minnen vi har gemensamt har är naturligtvis att bygga upp ett liv tillsammans från början. Planerna om att skaffa barn, bostad, karriärerna, vilket gav oss två underbara barn, Shalini och Charlotta, samt två härliga barnbarn, som vi bara längtar efter att åter få krama om när vi blivit vaccinerade och Covid-19 förhoppningsvis är långt borta.

1986 blev jag Lionsmedlem och inte långt efter följde Eva med på en underbar resa. Allt vad Lions har gett oss i upplevelser och vänskap hade krävt ytterligare en tegelstensroman för att beskriva. Gå gärna in och följ en del av resan genom att titta på de Pins och Banners som jag publicerar varje dag på Facebook.

Att jag sitter här och skriver mitt i natten beror på det antal kortisontabletter jag måste ta inför varje start av en ny behandlingsperiod med cytostatika. Dessa gör att jag inte kan somna och för två behandlingsperioder sedan tog det 34 timmar innan jag kunde somna.

Jag har nu genomgått tre stycken tremånadersbehandlingar med cytostatika under de senaste 12 månaderna och jag ser fram mot att sjukvården och jag tillsammans kan övervinna min sjukdom.

Och i mellantiden minns jag nästan allt som jag varit med om tillsammans med min familj och med Lionsvänner. Jag är så tacksam.

When I reflect today after a long absence, I thought that I can not only burden you with my disease picture but want to give you a small picture of all the beautiful and wonderful I have experienced during my more than 77 years.

I was thrown into working life already as a 15 year old boy and have worked all the time even during my many years of study, so that means 62 years in working life, because I still work both with the company Persson Idé & Kommunikation and am a Good Man and Trustee for a number of people who for various reasons need help to cope in this life.

These 62 years have given me many unforgettable memories. One of many is when, as a ship's clerk, I was on board a ship that hoisted the GDR's flag that day, the same year I started working. Other memories are when, after great difficulty, I debt-cleaned people with large debts.

But it did not take long before I met Eva and we have now been together since the summer of 1962 and if I were to list all the bright memories it would have been a very thick novel, so very warm and nice things and moments there are to remember with Eva.

Among the memories we have in common is, of course, building a life together from the beginning. The plans to have children, housing, careers, which gave us two wonderful children, Shalini and Charlotta, as well as two wonderful grandchildren, who we just long to hug again when we have been vaccinated and Covid-19 is hopefully far away.

In 1986, I became a Lions member, and not long after, Eva went on the same wonderful journey. Everything Lions has given us in experiences and friendships would have required another very thick novel to describe. Feel free to go in and follow part of the journey by looking at the Pins and Banners that I publish every day on Facebook.

That I sit here and write in the middle of the night depends on the number of cortisone tablets I have to take before each start of a new treatment period with chemotherapy. These prevent me from falling asleep and two treatment periods ago it took 34 hours before I could fall asleep.

I have now undergone three three-month treatments with chemotherapy over the past 12 months and I look forward to the healthcare system and I being able to overcome my illness together.

And in the meantime, I remember almost everything I went through with my family and with Lions. I'm so thankful.

Narkotikasökhundar / Drug search dogs

Musikerlegendaren Felle Fernholm har många strängar på sin lyra. Bland annat är han Lions kontaktperson med Tullverket när det gäller de viktiga Narkotikasökhundarna.

Från årets hundkalender saxar jag lite kring de hundar som arbetar i Skåne.

Storm, 9 år är en Labrador retriever och tjänstgör i Malmö. Namnet är ganska passande om man tänker på Malmö där det stormar en hel del på flera olika sätt. Storm är alltid koncentrerad och alert på jobbet, men när arbetsdagen är slut är det bara skoj och lek som gäller.

Harry, 6 år tjänstgör också i Malmö och är också precis som Storm en Labrador retriever.Han kan verka snäll på ytan men är också en tuff hund. Han älskar att jobba och letar gärna efter de små dofterna. Därför är Harry väldigt duktig på att söka på bilar och lastbilar. Han utsågs 2020 till årets narkotikasökhund. På hemmaplan är Harry en perfekt familjehund som alla tycker om.

Pass är en Labrador på 8 och och har ett passande namn. Pass tjänstgör i Trelleborg och räds aldrig en stökig arbetsmiljö och söker gärna igenom lastbilar som är på väg in i Sverige. Pass är också expert på att bära stora pinnar och att sova på hundförarens axel.

Bailey är 6 år och tjänstgör i Helsingborg. Lämpligt namn eftersom det smugglas mycken alkohol via Helsingborg och kanske en och annan flaska Baileys Irish Cream. Ingen brottsling kommer förbi Bailey. Han har bland annat hittat narkotika på en sovande man ombord på en buss som anlände från Danmark. Bailey bor granne med en golfbana och har blivit en fena på att söka upp bortslagna golfbollar.

Två händelser minns jag själv från mitt arbete i Lions med Narkotikasökhundarna. En gång uppvaktade jag Tullverkets Generaldirektör i samband med att det var tal om att dra ner på kontrollerna vid färjelägena. Jag framförde Lions synpunkter, tror inte att det var enbart det som gjorde att man ändrade ståndpunkt och hundarna fick vara kvar.

Den andra händelsen var när en tidning intervjuade mig vid färjorna i Trelleborg och reportern ställde frågan varför vi behövde kontroll i Trelleborg nu när Polen var med i EU och gränskontrollerna skulle ske vid EUs bortre gränser. Mitt svar var ”tror du att man stänger knarkfabrikerna för att Polen är med i EU?”

Som tur är så sker det massor av kontroller överallt vid Sveriges gränser och de Narkotikasökhundar som Lions skänkt till Tullverket har gjort beslag för mångmiljonbelopp.

Musician legend Felle Fernholm is multi faceted. Among other things, he is Lions contact person with the Swedish Customs when it comes to the important drug search dogs.

From this year’s dog calendar, I cut some information about the dogs that work in Skåne.

Storm, 9 years old, is a Labrador retriever and serves in Malmö. The name is quite appropriate if you think of Malmö where it storms a lot in several different ways. Storm is always concentrated and alert at work, but when the working day is over, only fun and games apply.

Harry, 6 years old, also serves in Malmö and is also just like Storm a Labrador retriever. He may seem nice on the surface but is also a tough dog. He loves to work and likes to look for the little scents. That’s why Harry is very good at searching cars and trucks. He was named Drug Search Dog of the Year in 2020. At home, Harry is a perfect family dog ​​that everyone likes.

Pass (Passport) is a Labrador of 8 and has a fitting name. Pass works in Trelleborg and is never afraid of a messy work environment and are happy to search trucks that are on their way into Sweden. Pass is also an expert in carrying large sticks and sleeping on the dog handler’s shoulder.

Bailey is 6 years old and works in Helsingborg. Appropriate name because a lot of alcohol is smuggled via Helsingborg and maybe one or two bottles of Bailey’s Irish Cream. No criminal comes past Bailey. Among other things, he has found drugs on a sleeping man on board a bus that arrived from Denmark. Bailey lives next door to a golf course and has become a fan of looking for discarded golf balls.

I remember two incidents myself from my work in Lions with the Drug Search Dogs.

I once visited the Director General of the Swedish Customs in connection with the fact that there was talk of reducing the controls at the harbors. I expressed the views of Lions, I do not think that was the only thing that changed the position and the dogs were allowed to remain.

The other incident was when a newspaper interviewed me at the quay in Trelleborg and the reporter asked why we needed control in Trelleborg now that Poland was part of the EU and border controls were to take place at the EU’s far borders. My answer was ”do you think that the drug factories will be closed because Poland is a member of the EU?”

Fortunately, there are lots of checks everywhere at Sweden’s borders and the drug search dogs that Lions have donated to the Swedish Customs have seized multi-million sums.

Uppdatering / Update

Det var ganska länge sedan jag hade någon reflektion här i min blogg. Det beror inte på att jag inte har reflekterat på olika saker utan jag har reflekterat en hel del på Facebook, samt reflekterat utan att skriva av mig.

Jag har reflekterat en hel del kring min situation när det gäller min sjukdom, eftersom jag fått reda på att jag aldrig kommer att bli botad från den utan måste genomgå cytostatikabehandlingar livet ut. Till detta kommer jag naturligtvis att hålla mina läsare uppdaterad kring efterhand.

Men idag kom jag att reflektera på hur jag gjorde mitt yrkesval. Ja det var egentligen inte jag själv som valde utan min mor. Efter min examen tänkte jag gå och hade det mysigt under sommaren, men två dagar efter att skolan stängt ner för sommaren ropade min mor från balkongen ner till mig på gården ”du ska på anställningsintervju imorgon”. Då hade hon ringt på en annons och jag gick på intervjun och blev omedelbart anställd med start på jobbet dagen efter.

Det var på ett skeppsmäkleri och jag blev hela mitt yrkesverksamma liv kvar inom transport och logistik, även om det inte blev sjöfart hela tiden, utan även andra transportgrenar. Första månadslönen var på 275 kronor och från detta drogs skatt och naturligtvis skulle jag betala för mat och husrum hemma. Det blev över till några biobiljetter och varm korv med bröd efter filmerna.

I flera år föreläste jag också inom KY-utbildningar och på Malmö Högskola i ämnena logistik och affärsutveckling, samt startade också ett eget företag inom området.

När jag kör på vägarna ser jag allt fler långtradare från företag som inte fanns då jag var aktiv och hela den branschen har blivit totalt förändrad. Men så är det väl med utveckling, inget står stilla.

It has been quite a while since I had any reflection here in my blog. It is not because I have not reflected on different things, but I have reflected a lot on Facebook, and reflected without writing here. I have reflected a lot on my situation regarding my disease, because I have learned that I will never be cured of it but I will have to undergo chemotherapy treatments for life. I will of course keep my readers updated.

But today I came to reflect on how I made my career choice. Yes, it was not really me who chose but my mother. After my graduation I was hoping for a good time during the summer, but two days after the school closed for the summer, my mother shouted from the balcony down to me in the yard ”you are going to a job interview tomorrow”.

She had called on an ad and I went to the interview and was immediately hired starting at work the next day. It was at a ship brokerage and I remained in transport and logistics all my working life, even though it was not shipping all the time, but also other branches of transport. The first monthly salary was SEK 275 and from this tax was deducted and of course I had to pay for food and housing at home. It turned into a few movie tickets and hot dogs with bread after the movies.

For several years I also lectured High Schools and at Malmö University in the subject’s logistics and business development and started my own company in the field.

When I am sitting behind the wheel, I see more and more trucks from companies that did not exist when I was active and the whole industry has changed completely. But that is development, nothing stands still.

Att tro / To Believe

Det började med att en vän på Facebook gjorde en kommentar till ett foto av en kyrka jag tagit i orten Niagara-on-the-Lake och då väcktes idén att utveckla detta här under mina reflektioner.

Jag tillhör svenska kyrkan, kanske av tradition för jag är inte aktivt troende som tror att man enbart kan ha en tro på schemalagda stunder i en kyrka med många besökare och en präst som läser bibelord för mig och gör en betraktelse.

Nej jag bär min tro med mig var jag är och kan därmed också utöva min tro på icke förutsagda sätt. Om ni ska vara riktigt ärliga, tror ni inte på någonting? Jo det tror jag, för vi behöver inte tro på ett och samma väsen. Men vi har alla en uppfattning om livet och dess mening.

Eva och jag besöker kyrkor vart vi reser och besöken där görs spontant och vi vill inte störa någon mässa utan vi håller oss för oss själva, njuter av det tysta rummet, betraktar arkitekturen, sätter oss ned för att söka lugnet och friden en stund för att avslutningsvis tända ljus för de nära och kära som inte längre finns med oss.

Sedan finns det ytterligare ett ställe där jag söker frid och vänskap och det är med mina Bröder ibland Druiderna. Alla ni som är medlemmar i något ordenssällskap vet vad jag menar oavsett i vilken form de olika ordenssällskapen möts på det sätt som jag menar. Att där ibland de andra sitta ned och reflektera och tänka vilket ger mig och de andra en inre sinnesfrid.

Just nu tror jag att jag med mitt sätt att tänka och leva, kommer att besegra den otäcka sjukdom som angripit mig. Och då räcker det inte med att tro, jag måste kämpa på många olika sätt med motion, sund kost och lyda och följa läkarnas ordinationer och behandlingar. Tror att det ger en viss placeboeffekt. Så tro kan man göra på många olika sätt.

It started with a friend on Facebook commenting on a photo of a church I took in Niagara-on-the-Lake, and then the idea arose to develop this here during my reflections.

I belong to the Swedish church, perhaps by tradition because I am not an active believer who believes that you can only have faith in scheduled moments in a church with many visitors and a priest who reads Bible words to me and makes a consideration.

No, I carry my faith with me wherever I am and can thus also exercise my faith in unpredictable ways. To be really honest, do you not believe in anything? Well, I think so, because we do not have to believe in one and the same being. But we all have an idea of ​​life and its meaning.

Eva and I visit churches where we travel and the visits there are made spontaneously and we do not want to disturb any mass so we keep to ourselves, enjoy the quiet room, look at the architecture, sit down to seek peace and quiet a moment to finally light candles for the loved ones who are no longer with us.

Then there is another place where I seek peace and friendship and it is with my Druid Brothers. All of you who are members of some kind of Brotherhood know what I mean. To sometimes sit there together with the others and reflect and think, which gives me and the others an inner peace of mind.

Right now I think that with my way of thinking and living, I will defeat the nasty disease that has attacked me. And then it is not enough to believe, I have to struggle in many different ways with exercise, healthy eating and obeying and following the doctors’ prescriptions and treatments. Think it gives a certain placebo effect. So faith can be done in many different ways.

Mer om källtexten

Källtexten krävs om du vill ha ytterligare information om översättningenSkicka feedback

Sidopaneler

HistorikSparadBidra

Panzi Hospital & Foundations

Today I will make an exception and only write in English.

The whole family Persson has since 5 year a very close relation to Dr Denis Mukwege, the 2018 years Nobel Peace Price Winner. It all started with our daughters start of Lions Club Sweden Be the Change, followed by her trip to the Panzi Hospital together with a film team, making a fundraising movie that we use when we are visiting potential donaters aiming to raise funds for the work and facilities at the hospital.

We also had a two hours brainstorm together with Dr Mukwege and the CEO of The Foundation when Dr Mukwege was the mainspeaker at the Lions International Convention and our IP Gudrun Yngvadottir handed over a check on USD 250.000 and appointed him Lions Humanitarian Reward.

Dr Mukwege is running the main Hospital Panzi in Bukavu and 3 One Stop Centres situated in Bulenga, Kinshasa and Mulamba.

Since the start of Panzi Hospital and Foundations Dr Mukwege and his staff have helped to care for more than 85.000 women suffering from servere gynecological trauma, including 55.000 survivors of sexual violence and our Club is a proud sponsor to the Hospital and the One Stop Centres.

Two years ago we donated USD 10.000 and last week as our Club Treasure I transered another USD 25.000.

I truly promise you to keep you updated on every USD donated and the first donation is already targed and that is at the One Stop Center in Mulamba.

Due to Mulama´s remote location, the hospital relies entirely on solar panels for electricity. Unfortunately these solar panels are completely inadequate for the volume of women and children that the health care receives. For instance the hospital delivers 100-120 babies permonth, approxemately 30 which caeserean sections, and approximately 5 of which are premature deliveries. The hospital has only 1 incubator for these premature infants or other babies in distress, but when in use, it uses all the electricity the facility has to power it. Heartbroken the Hospital´s medical director, Dr Bienvenue, recounts that often, at night the sole source of light throughout the health center will be the incubator glowing over a premature or severely ill infant, the rest of the health center lies in darkness to allow the bay to recover.

The start of building up a solar park will start in February 2021 and half of our donation will go to building up this solar park. Of cource there will be a Lions sign at the park.

For the rest of our donation we are in close contact and discuss different needs. Among those needs are to hire a psychcologist or to let 5-10 survivors go through the fully program with mecical care, help from the phsychologist, legal help and to find a occupation after going through the program. We will of course get testimonials from some of the helped women.

Dr Mukwege has promised us to chose the targets ourselves, he will supply us with the most prioritized needs.

If you want to be part of the help to these victims of the sexual voilence, please let me know. For my Swedish followers I can supply you with our BG-Number and Swish Number. For me followers outside Sweden, I can supply you with Bank Information to our Clubs Program at Panzi.

And as I wrote, we will let you know how every USD is invested.

Julen 2020 / Christmas 2020

Att jag är väldigt traditionsbunden har jag säkerligen berättat om tidigare. Så därför ville jag verkligen ha en jul som vi alltid brukar ha trots att Covid-19 spöket ligger över oss.

Redan första julen som gifta 1967 arrangerades julfirandet hemma hos oss. Då hade vi inga barn utan det var föräldrarna som vi firade tillsammans med. Åren gick och julen 1973 hade vi tre generationer hemma hos oss för då hade vi även fått vår första dotter Shalini. Året därpå fick vi Charlotta och firandet med tre generationer pågick i många år därefter.

Nu hade vi kommit till 2020, inga föräldrar finns kvar i livet men traditionen har upprätthållits och trots Covid-19 och trots min sjukdom önskade jag mig inget hellre än att vi skulle kunna samlas här hemma igen.

Alla testade sig på Julafton och alla befanns vara negativa, så jag blev naturligtvis jätteglad och vi kunde välkomna våra barn och barnbarn till ett traditionsrikt julfirande. Sebastian 4 år var stolt julklapps utdelare.

Innan vi satte oss till bords för julmaten bjöds det på glögg med pepparkakor som var garnerade med gorgonzola samt mycket annat smått och gott.

Maten hade vi beställt från Smygehamns Rökeri och bestod av flera sorters sill, ål, lax, ägg, bröd och olika såser och andra tillbehör. Naturligtvis saknades inte skinkan, brunkålen, köttbullarna och priskorvarna. Härlig efterrätt med risgrynsgröt som bas och toppat med olika frukter och bär.

Hur klarade jag av allt detta med tanke på min sjukdom. Jo jag tog 16 kortisontabletter på lille julafton och 16 kortisontabletter på julafton, så jag hade absolut inga problem att hålla mig vaken, tvärtom. Klockan 0100 på juldagsmorgonen avslutade vi julfirandet och jag hade fått min önskan uppfylld. Trots Covid-19 och trots min sjukdom blev det en helt fantastisk jul för mig.

Tack kära familj för att ni gjorde det så fint för mig.

I have certainly been told before that I am very bound to traditions. So that’s why I really wanted a Christmas that we always have had even though Covid-19.

Already the first Christmas as married in 1967, the Christmas celebration was arranged at our home. Then we had no children but we celebrated together with our parents. The years went by and at Christmas 1973 we had three generations at home because then we also got our first daughter Shalini. The following year we got Charlotta and the celebration with three generations went on for many years after that.

Now we had come to 2020,  our parents have left us but the tradition has been maintained and despite Covid-19 and despite my illness, I wished nothing else than that we could gather here at home again.

Everyone tested themselves on Christmas Eve and everyone was found to be negative, so of course I was very happy and we could welcome our children and grandchildren to a traditional Christmas celebration. Sebastian 4 years was a proud distributor of the Christmas gifts.

Before we sat down for the Christmas food, we were served mulled wine with gingerbread cookies garnished with gorgonzola and many other goodies as well.

We had ordered the food from Smygehamns Rökeri and consisted of several kinds of herring, eel, salmon, eggs, bread and various sauces and other accessories. Of course, the ham, mustard,  meatballs and sausages were not missing. Lovely dessert with rice porridge as a base and topped with various fruits and berries.

How did I cope with all this considering my illness? Well I took 16 cortisone tablets on the day before Christmas Eve and 16 cortisone tablets on Christmas Eve, so I had absolutely no problem staying awake, on the contrary. At 0100 am on Christmas morning we ended the Christmas celebration and I had my wish fulfilled. Despite Covid-19 and despite my illness, it turned out to be an absolutely fantastic Christmas for me

Thank you dear family for being there for me.

Humor / Humour

Vad är humor? Jag har nog fått ändra uppfattning efter att ha sett ett ”humor program” häromkvällen på TV.

Redan i skolan hade jag mina framträdanden på roliga timmen och jag har under hela mitt liv varit en skojfrisk person, som alltid letat efter möjligheter att använda språket så att det jag säger kan ha haft mer än en betydelse.

För några dagar sedan, ville jag se en show med Robert Gustafsson och det tog inte lång stund in i den showen innan jag ångrade mig. Hur kan man hinna med att på ett par minuter nämna alla tänkbara könsord, varianter av funktionsnedsättningar och allt om kiss och bajs, inför en lyrisk publik som vrider sig av skratt.

Oj, vad jag blivit gammal som inte uppskattar denna typ av skämt. Jag är kvar i de underfundiga texterna av Tage Danielsson som framfördes av honom själv och av Hasse Alfredsson. Att kunna skriva texter som är både roliga och satiriska på samma gång, är inte allom givet.

Men nu ska jag inte gnälla mer, för jag väntar på att Tomten ska komma och att jag ska få kunna se alla gamla filmer (som jag sett så många gånger förr).

God Jul på er alla önskar gnällspiken.

To my readers in English. This post is very difficult to understand if you are not born and raised in Sweden, so please forgive me if it is not understandable.

What is humour?

I have probably to change my mind after watching a ”humour program” the other night on TV.

Already in school I had my performances at the fun hour and I have throughout my life been a fun-loving person who has always looked for opportunities to use the language so that what I say may have had more than one meaning.

A few days ago I wanted to see a show with Robert Gustafsson and it did not take long into that show before I regretted it. How can you manage to mention in a couple of minutes all conceivable genital words, variants of disabilities and everything about pee and poop, in front of a lyrical audience that are filled with laughter.

So old man I am who does not appreciate this kind of joke. I remain in the ingenious texts by Tage Danielsson performed by himself and by Hasse Alfredsson. Being able to write texts that are both funny and satirical at the same time is not a given.

But now I will not whine anymore, because I am waiting for Santa to come and for me to be able to see all the old movies (which I have seen so many times before).

Merry Christmas to you all wishes the whiner.